Bo Byström, tidigare kyrkoherde i Nybro och domkyrkokomminister Kalmar har avlidit i Uppsala, 92 år gammal.

När han från Strängnäs stift kom till Kalmar 1967 var han och familjen var alldeles obekanta med bygden, men trivdes genast, acklimatiserade sig snabbt och fick många vänner både i Kalmar och sedan också i Nybro. I Nybro var han kyrkoherde från 1978 till sin pensionering 1985.
Som präst i Kalmar fick han ansvar för stadsdelarna Berga, Funkabo och Getingen, med centrum i ”Berga kapellgård”, en ombyggd villa där söndaglig gudstjänst hölls. Tanken på en riktig kyrka i norra Kalmar fanns och en stiftelse var bildad. Med Byströms erfarenhet och driftighet fick arbetet fart. Som präst i Valla i Sörmland hade han varit med om att bygga kyrkan där och visste hur man skulle samla in pengar och vinna människornas engagemang. Birgittakyrkan blev en inventiös och modern församlingskyrka. Den vigdes 1975. Ett öppet, högkyrkligt församlingsarbete växte och blev naturligt i den nya kyrkan.
Byström var inte bara en kyrkobyggare utan också en socialt medveten församlingsbyggare. Han såg klart att kyrkan behöver möta människor också i vardagen och började med barntimmar och mammagrupper, men också exempelvis samlingar för ensamma män och mycket annat. Sådant var ovanligt på den tiden, liksom de dopsamtal han initierade i slutet av 1960-talet.
Bo Byström arbetade intensivt och uthålligt i de uppgifter som lades på honom. Med sitt vänliga och okomplicerade sätt hade han lätt att möta vanligt folk. Hans andliga bas fanns i klassisk svensk kyrkokristendom, samtidigt som han var öppen för nya och okonventionella vägar i arbetet. Att han i dag, med den övertygelse han stod fast vid, inte skulle ha godkänts för prästvigning smärtade honom. I Kalmar pastorat skall hans minne bevaras som Birgittakyrkans stora portalgestalt och som en outtröttlig föregångare i det distriktsarbete, som sedan blev S:ta Birgitta församling.
Oloph Bexell

David Wirmark har lämnat oss. Han avled i Spanien den 28 februari, 88 år gammal.

En av de första dagarna i mars försökte jag ringa David. Jag ville berätta att den bok jag länge arbetat med om Sverige och befrielsekampen i södra Afrika nu är färdig och ska komma ut i april. Jag hade hoppats att han skulle vara med vid lanseringen. För ett år sedan satt David en hel eftermiddag i min soffa och berättade. David var som vanligt generös och delade med sig av allt han kämpat för. Han har upplevt mycket och en stor del av hans hjärta tillhörde hans vänner i kampen mot apartheid och kolonialt förtryck i Afrika. Jag föreslog att han själv skulle skriva en bok om vad han har varit med om. Hans engagemang och hans kunskap om denna del av världen var imponerande. I utredningar om sanktioner, i styrelser och i publika framträdanden har jag haft förmånen att samarbeta med David i årtionden. Jag minns också hur Olof Palme brukade uppmana oss socialdemokrater att lyssna på David när det gällde Afrika. Och det gjorde jag gärna för David hade alltid intressanta saker att berätta.
Med sitt ursprung i småländska Virserum och tidiga kontakter med Afrikamissionärer blev han engagerad i kampen för mänskliga rättigheter och att dessa också skulle gälla för människor i Afrika. Han blev under åren efter andra världskriget en av de politiskt engagerade att tidigt se och förstå att världen inte slutade med Italien och Texas. Han engagerade sig i den internationella ungdomsorganisationen WAY, vars generalsekreterare han var under några år. Då lärde han känna ett stort antal framtida ledare från olika världsdelar. Hans kanske största och viktigaste politiska insatser handlade om kampen mot rasförtryck och grym kolonialism i Afrika. ANC:s ledare under alla de år då Nelson Mandela satt i fängelse var Oliver Tambo. Han hade en särskild plats i Davids hjärta, vilket ledde till att David var en av de mest aktiva pådrivarna för det långvariga och framgångsrika svenska stödet som ledde till apartheids fall. Vi fick tyvärr inte läsa några memoarer av David själv. Men i min kommande bok har David en prominent plats. Här hemma liksom i södra Afrika finns många som i dag sörjer en trogen vän.
Bengt Säve-Söderbergh

Tidigt på morgonen den 7 mars glesnade syskonskaran. Livslågan för vår käre storebror Torsten Carlsson, Bökevara, Emmaboda, slocknade i hans 86:e levnadsår.

Torsten var hembygden trogen i hela sin livsgärning. Först i föräldrahemmet i Huvudhultaö. Där hjälpte han under ungdomsåren till med gårdens sysslor och arbetade vid sidan om med skogsarbete. Efter giftermål med sin livskamrat Kerstin köpte han sin morbrors gård i Bökevara. Den blev sedan deras gemensamma hem. På gården uppfördes en ny bostad och när de två barnen, Ove och Erland, övertog gården lät de bygga en mindre villa vid sidan om. Då flyttade sonen Erland med familj in i huvudbyggnaden.
Torstens stora intresse vid sidan av familjen var musiken. Redan i skolåldern började han traktera faderns dragspel och så småningom skaffade han ett eget modernt dragspel. Efter hand blev fiolen huvudinstrumentet. Han gick flera kurser och blev en allt skickligare fiolspelare. Musiken delade han med sig i många olika sammanhang. Först med sitt dragspel där han vid många sammankomster i olika föreningar underhöll och spelade till dansen. När han lämnade dragspelet och fiolen tog överhand blev han Vissefjärda folkdanslags självskrivna spelman.
I syskonskaran är det flera som trakterar olika instrument. Musiken och sången har därför fått en central plats vid ett stort antal släktsammankomster och högtidsdagar.
Skogens skötsel liksom trädgården var också ett stort intresse för Torsten. Han lade ner ett enträget arbete på fastigheten. I dag står skogen vacker och ståtlig trots att återkommande stormar gjort sitt för att kullkasta resultatet av flerårigt mödosamt arbete.
Även om musiken spelade en central roll i Torstens liv och gärning var omsorgen och kärleken till familjen det som kom i första hand. Därför är det naturligt att vi i sorgen efter Torsten i första hand tänker på hans kära Kerstin och barnen Ove och Erland och deras familjemedlemmar.
Torstens livsvandring är nu avslutad. Vi syskon och svägerskor säger: Tack för musiken och god gemenskap under en lång följd av år.
Syskon och svägerskor
genom Ingvar Karlsson

Förre distriktsveterinären i Torsås, Rune Persson, Hagby, har avlidit i en ålder av 89 år.

En mycket aktad kollega har slutat sina dagar. Rune var en plikttrogen och mycket duktig praktiker. Torsås var ett tungarbetat veterinärdistrikt med mycket djur. Det var långa dagar som ofta började i tidiga ottan.
Rune var en nyfiken människa och intresserad av att diskutera och lösa problem var de än dök upp.
På fritiden var det i hög grad naturintresset som styrde honom. Rune älskade att vandra i skog och mark, i fjällen och på Alvaret, i regel med familjen men stundom även i kollegiala sammanhang. Han delade då med sig av sina breda kunskaper om växter och småkryp. Förstoringsglas och uppslagsböcker fanns alltid med.
Runes öde var att bli sittande i rullstol i över 15 år, blockerad så att han inte kunde uttrycka sig, men med full förmåga att ta in information. Ett öde som han dock i viss mån anpassade sig till.
Vi sörjer en stilfull människa och en kollega av bästa sorten!
Ulf Broman

Lantbrukaren Bror Carlqvist, Tokelsmåla, har avlidit i en ålder av 95 år.

Det är svårt att tänka sig en mer engagerad förvaltare av den småländska bondekulturen än Bror. Vår familj var under ett tiotal år från 1978 sommarsmålänningar i Tokelsmåla skola, med Bror och Thea Carlqvist på Skogslund i Emmaboda kommun som närmsta grannar. Tack vare dem fick våra barn och vi uppleva ett antal fantastiska ”Astrid Lindgrensomrar” med slåttergillen, torparcirklar, honungsslungning, vedklyvning inför vintern, kantarellställen och blåbärsplockning.
Soldattorpet Skogslund på gränsen mellan Kalmar och Kronobergs län hade Bror ärvt av sina föräldrar. Vår anknytning till bygden var däremot ny. Vi hade övertagit den övergivna skolan, som Bror varit med om att bygga kring 1930. Tack vare honom återställdes skolplanen, vi fick nytt staket och lärarinnans gamla potatisland plöjdes upp på nytt, ja hela skolmiljön restaurerades.
Restaurering – inte renovering – var Brors modell. När andra bönder skaffade traktorer och skogsmaskiner höll Bror kvar vid hästen Karin, trogen och lynnig. I stallet fick Karin dela plats med ett par kor eller kalvar, ibland ett par grisar samt värphöns. Korna handmjölkades och efter kalvning fick vi kalasa på kalvdans.
Om detta förmedlar en bild av en reaktionär miljö i början av dataåldern är bilden feltolkad. Bror och Theas småbruk och skogsbondemiljö uppfordrade oss till en existentiell reflexion. Att komma in i köket på Skogslund där Thea nyss kärnat smör och bakat smålandskringlor, och där katterna spann vid den glödvarma vedspisen upplevdes av oss urbaniserade själar som ett markerat slag av livsdirigenten. Här tickade köksklockan högt och taktfast, och urets pendel pekade uppfordrande mot oss att lyssna till naturens takt. När senhösten kom och julgrisen var slaktad gick Skogslund i ide. Bror ägnade sig åt skogsbruk, att laga träräfsor, att läsa och att hembygdsforska.
Följdriktigt var Bror också engagerad i hembygdsrörelsen, och var under sju år ordförande i Algutsboda hembygdsförening till vars skrifter han lämnat åtskilliga bidrag.
Och för sitt traditionella jordbruk fick Bror välförtjänt Lantbruksakademiens diplom. År 2009, 90 år fyllda, gav han ut sina minnen, Bondeminnen: Berättelser ur min levnad. Han var själv väl medveten om att han under ett långt liv förvaltat ett arv från en gången tid. Och vi, som haft förmånen att ha upplevt hans förvaltarskap av en traditionell småländsk bondekultur och hans berättarkonst, har han berikat med många härliga minnen fyllda med livskvalitet.

Kjell Å Modéer
professor emeritus

Vår vän prosten Eva Noréus, Uppsala, Åkerby, har hastigt lämnat oss i en ålder av 61 år. Närmaste sörjande är barnen Erik och Karin med familjer samt svärmor Asta.

Eva Noréus, född Persson, påbörjade efter studentexamen i Kalmar teologistudier i Uppsala 1973, studier som avslutades i Lund med prästvigning. I Uppsala träffades på Smålands nation en krets av vänner som under åren hållit samman, Eva blev i denna vänkrets en självklar medelpunkt. Det var på Kalmar nation Eva för vännerna presenterade kadetten Bosse. Eva och Bo hade träffat varandra under gymnasietiden och 1976 stod bröllopet på Kalmar slott. Bos tjänstgöring i Skåne medförde att familjen flyttade till Hässleholm och senare till Mälardalen.
Eva hade tidigt drömt om att bli sjökapten, som sin far Perry Persson. I stället blev hon kyrkoherde i Lagunda församling, senare också kontraktsprost. Eva menade att oändligheten på havet återfinns också som ett gudsbegrepp, varför sjömannens och prästens uppgifter stod varandra nära. I Örsundsbro flyttade familjen 1989 in i villa ”Villekulla” ett underbart hus med torn och utsikt över ån. En trivsam, men arbetssam, tid för Eva med familj följde tills biskop Tord Harlin kallade Eva att bli hans adjunkt och senare kyrkoherde i Helga Trefaldighets församling i Uppsala. Bo avled hastigt 2008, han som skulle stödja Eva när hon drabbats av MS fick inte möjligheter att göra detta.
Vännerna fortsatte att träffas. Eva var den som naturligt ansvarade för våra kyrkliga förrättningar, dop, begravningar och kanske viktigast, Eva var den som kunde lyssna över en kopp kaffe när vi så behövde. Evas rörlighet begränsades efterhand, men med sin envishet kunde hon bo kvar på sitt älskade Fridhem i byn Stora Åkerby där hon vid behov bytte permobilen mot motordriven gräsklippare och själv körde sin anpassade bil till arbetet i Uppsala. Ibland tvingades hon dock att få hjälp med transporterna till Gränby, där hon ansvarade för kyrkans verksamhet när hon inte ägnade sig åt själavård i domkyrkan eller samordnade telefonsjälavården i Uppsala stift.
Vi, Evas vänner, sörjer och så gör också alla som ingått i hennes omfattande nätverk inom och utom kyrkan, vilka fyllde hela Helga Trefaldighets kyrka för att ta avsked av Eva. Våra tankar går till Evas barn, barnbarn, som alldeles för tidigt förlorat sin mor, mormor, farmor.

För vännerna
Johan och Ingalill Zachrisson
Christer och Kristina Widgren
Anders och Ulla Norlin
Jörgen Hammarstedt och Claes Nordenborg

Alfhild Carlsson, Tokebo, har som tidigare meddelats, avlidit i den höga åldern av 92 år.

Genom Alfhilds bortgång har Nickebo och Åby socken förlorat en idealist och en omtänksam person. Alfhild hade ett hjärta för alla.
Det är inte bara Åby hembygdsförening som haft glädjen av att ha Alfhild som aktiv och generös medlem. Skogsbygdens kyrkliga syförening, för vilken hon var ordförande under många år, Åby kyrkokör och Åby Röda korskrets är några av de verksamheter som har Alfhild att tacka för mångåriga insatser.
Vi kommer att minnas Alfhilds omtänksamhet och hennes stora hjärta för alla. Det är många som har fått del av Alfhilds uppmuntran i glädje men även när det varit svårt.
Alfhild har varit en trogen besökare på olika aktiviteter som anordnats i socknen. Nickebo IK:s fotbollsplan fick med jämna mellanrum besök när det var match. Alfhild förstod vikten av att ha en fungerande förening i Nickebo. När det var dags för damklubbens årliga auktion var alltid Alfhild på plats och visade sin generositet genom att skänka föremål till försäljning men var även en flitig budgivare. När Alfhilds hälsa inte medgav att hon själv kunde besöka olika engagemang så ombesörjde dottern Gunilla att hon kunde närvara.
Genom dessa ord vill vi framföra vårt stora tack till Alfhild för hennes ideella insatser i Åby socken.
Våra tankar går givetvis i denna stund till dottern Gunilla och hennes familj.

Lennart Ohlsson
ordförande Åby hembygdsförening

Vi har nåtts av det smärtsamma budet att vår högt aktade förre medarbetare rådmannen Nils Frödeberg, Oskarshamn, har avlidit i en ålder av 68 år.

Nils hade en lång och framgångsrik karriär bakom sig. Efter studentexamen i Kalmar och juris kandidatexamen i Lund påbörjade han sin tingstjänstgöring 1971 där hans begåvning och fallenhet för domaryrket tydligt visade sig. Han blev antagen som domaraspirant i Svea hovrätt 1973. Karriären gick spikrakt uppåt och han förordnades som hovrättsassessor 1981. Därefter togs hans tjänster i anspråk för offentligt uppdrag och han var utredningssekreterare under åren 1982–1984. Den 1 januari 1984 blev han rådman vid Oskarshamns tingsrätt och han blev därefter staden trogen.
Nils var den gode domaren i alla avseenden. Han var en utomordentlig skribent som kort och koncist kunde förklara de svåraste saker. Han var en mycket god analytiker som snabbt såg den röda tråden och vad som var relevant i ett stort och omfattande material. Han var mycket snabb och effektiv och han bidrog i mycket hög grad till tingsrättens goda resultat. Han hade lätt för att ta folk och ett varmt hjärta som slog för dem som kom inför rätten. I sin egenskap av ordförande i övervakningsnämnden följde han dem också efter tingsrättens dom och bidrog i många fall till att föra de dömda in på ”en smala vägen”
Nils var med rätta stolt över Oskarshamns tingsrätt som ofta var den domstol i landet som hade de kortaste handläggningstiderna. Vi som arbetade nära honom vet att han var mycket besviken över att Oskarshamns tingsrätt inte fick vara kvar som självständig domstol utan att den år 2005 gick upp i Kalmar tingsrätt. Icke desto mindre bidrog han även därefter till tingsrättens goda resultat och han jobbade verkligen ”ända in i kaklet” När han pensionerade sig för några år sedan var det en mycket välskött rotel som han lämnade efter sig.
Nils gick även efter sin pensionering in som domare då och då och han bidrog med sitt goda humör och sin humor till att varje möte med honom gav energi och kraft. Det var roligt att sitta ner och prata en stund med Nils oavsett om det rörde arbetet eller något annat som uppfyllde våra sinnen. Vi kommer att minnas honom med den största saknad.

Lars Annerén, före detta lagman för Kalmar tingsrätt
Conny Jörneklint, lagman för Kalmar tingsrätt

Vår tidigare kollega Elisabeth Rye Andersson, Kalmar, har i en ålder av 68 år avlidit efter en längre tids sjukdom. Hon efterlämnar en son och en dotter med familjer samt mor.

Elisabeth föddes i Köpenhamn och kom till Sverige redan i förskoleåldern. Hon växte upp i Halland. Där jobbade hon som forskningsassistent hos Hallands Frökontor AB, som under 1960-talet köptes upp av Weibulls växtförädlingsanstalt.
Intresset för natur, växter och landsbygden gjorde att det var naturligt för Elisabeth att tillsammans med sin dåvarande man bedriva jordbruk i bland annat Blekinge.
Elisabeth hade stor fallenhet för ekonomi och hushållning i dess egentliga betydelse. Med sina praktiska kunskaper som egen företagare var det logiskt för henne att fortsätta sin yrkesbana inom redovisningsbranschen hos LRF
Elisabeth var mycket engagerad av samhällsfrågor och det låg till grund för hennes val att börja arbeta med revision av offentlig verksamhet och då företrädesvis kommunal verksamhet hos Svenska Kommunförbundets Revisionsavdelning, Komrev AB och slutligen revisionsfirman PwC.
Det som kännetecknade Elisabeth var hennes otroliga arbetsglädje. Den smittade av sig på medarbetarna i hennes omgivning. Hon var en person som bokstavligen törstade efter nyheter inom redovisningsrevisionen. Åtskilliga är de timmar då hon på sin fria tid fördjupat sina kunskaper inom revisionsyrkets olika områden. Hon blev med åren en auktoritet inom den kommunala redovisningsrevisionen i södra Sverige. Ett annat kännetecken för Elisabeth var hennes generositet. Hon bjöd på sina kunskaper utan krav på motprestation.
Den klassiska musiken och skönlitteraturen betydde mycket för Elisabeth, likaså en god måltid med ett gott glas årgångsvin därtill. Resor till Grekland låg henne varmt om hjärtat. Med åren lärde hon sig grekiska för att få än mer utbyte av sina vistelser där. Vi tog gärna del av hennes reseminnen, när hon med stort engagemang berättade om dem.
I dag går våra tankar till Elisabeths mor, sonen Fredrik och dottern Astrid med familjer.
En mycket respekterad kollega och en god vän har gått ur tiden.

Pär Sturesson
Stefan Wik
PwC

Förre kriminalkommissarien Lennart Adrianzon, Nacka, har avlidit i en ålder av 91 år. Närmast sörjande är hustrun Gulli, dottern Ann-Christin med familj samt två bröder med familjer.

Lennart var född i Döderhult och växte upp i Skrikebo kvarn tillsammans med fyra bröder. Redan som 18-åring kom han in i polisyrket. Först som polisaspirant hos dåvarande fjärdingsman Axel Lindén i Döderhult, Oskarshamn. Efter folkhögskola gick han på Polishögskolan i Stockholm, därefter vikarierade han några år som polisman i Kristdala och Hjorted. I slutet på 1940-talet blev han lokalpolis i Påskallavik fram till 1958 då han flyttade till Saltsjöbaden. Under många år hade Lennart tjänst hos Nackapolisen. Här gjorde han en mångskiftande livsinsats som kriminalpolis.
Lennart var samhällsintresserad och hade många uppdrag i Nacka kommun. Han var vice ordförande i kommunstyrelsen och ordförande i bostadsbolaget Nacka-Hem. Folkpartiet hade i Lennart en trogen medlem, såväl lokalt som i länet. Svenska kyrkan i Nacka församling fick del av Lennarts tid och kraft i bland annat kyrkoråd och byggnadsnämnd.
Lennart var en föreningsmänniska men hade tid för släkt och vänner. Fritidsstugan och båten i Stockholms skärgård var hans fritidsnöje men även stugan i hembygden Skrikebo låg honom varmt om hjärtat. Här fick han vandra på barndomens vägar och prata med bygdens folk.
En öppen, varm och godhjärtad människa har gått ur tiden. Vi är många som minns Lennart med glädje och tacksamhet. Nu får han vila i frid.
Curt Adrianzon

Göran Ljunggren, Sloalycke, Torsås, har lämnat oss i sitt 69:e levnadsår.

Den 8 april kom min kära hustru och hämtade in mig från vedbacken och sade att jag skulle komma med in till köket och sätta mig, för hon hade något tråkigt att berätta. ”Bam-Bam är död."
”Bam-Bam” var det smeknamn Ernst-Göran fått av sina arbetskamrater på Liljas i Gökalund där han jobbade som nyutbildad bilmekaniker i mitten av 1960-talet. Ett tillnamn som användes allmänt i ungdomsgänget men som han senare bara accepterade av den närmaste kretsen, som Åke, Ingemar, mig och de tidiga arbetskamraterna, vilka därför bara använde det i slutet sällskap.
Han, Ernst-Göran, eller Göran som han nu helst kallade sig, en av mina tidsmässigt längsta och bästa ungdomsvänner var död. Vi som hållit ihop i ända sedan han hämtade ut sin svarta Puch hos Thure Olssons Cykel och Sport i Söderåkra 1960, och kom med i mopedgänget, vilket som mest uppgick till 23 mopeder som cirkulerade Söderåkra-Gökalund-Bergkvara-Torsås ett par varv varje kväll mellan fiken och korvkioskerna. Han som krockade med Karl-Johan Gunér redan första kvällen utanför Erik Eliassons korvkiosk i Gökalund, när de körde runt framför kiosken. Han, som hade kvar Puchen med ett skärmstag som fortfarande var krökt efter denna händelse.
Vi som upplevde så mycket roligt tillsammans med gamla motorcyklar och sedan ”raggade” tillsammans de första körkortsåren. Vi, som stadigt var på bio tre kvällar i veckan på 1960-talet under biosäsongen.
Vi som såg Emil Ford uppträda i Blomstermåla, Larry Finnegan i Bergkvaraparken, Robertino och Owe Törnqvist på Masten och många fler. Vi som såg Nacka Skoglund klacka enkronor i bröstfickan och Ingemar Johansson uppvisningsboxas mot lillbrorsan Rolf i Södra Kärr. Vi som badade bastu varje lördag i Söderåkras gamla badhus från tonåren och fram till nedläggningen 1982.
Han som av tradition nu kom på mopeden för ett årligt besök en vacker sommardag, då även vår gemensamma vän Åke Ottosson brukade kallas in på kaffe och en och lång och trevlig pratstund.
Vi som sedan 1974 jobbade på samma företag, Torsteknik/Motoman i Torsås, under 22 år och så gott som dagligen talades vid. Vi som aldrig växlade ett ont ord under alla år. Han, som nyss undrade var åren tagit vägen. Nu är de dryga 68 åren dessutom slut. "Bam-Bam" död? Ofattbart.
Världen går förvisso inte under för att en person dör, men jag vet att familjens, släktens och de närmaste vännernas värld aldrig kommer att bli densamma.
Jan-Olof Olsson

Efter många års kamp med ett dåligt hjärta gick vår storebror Jan-Eric Bertilsson, Drag, bort den 4 april. Han blev 76 år.

Jan-Eric var en av de sista kämparna inom den svenska kustsjöfarten. Omedelbart efter folkskola och konfirmation var det dags att mönstra på vår fars dåvarande skuta, Svea från Drag. Förutom på somrarna var det bara två ombord. Ett slitigt och tungt arbete och med en sömnordning som ingen sömndoktor skulle tro var möjlig. Gatstenar från Sturkö till Uppsala och lera därifrån till Karlskrona. Fram och tillbaka i alla olika väder. När den encylindriska Säfflemotorn behövde lite hjälp för mer fart hissades för hand tunga segel. Med mörkerkörning i skärgårdarna, i fyrarnas olika sektorer och med känsla för varje enskilt tillfälle tog de sig fram till nästa hamn. Sjömanskapet var stort! Känslan för bra underhåll och ordning och reda ombord var stor. Närheten till havets villkor var också stor.
Jan-Eric lärde sig detta tidigt och blev så småningom en av de duktigaste om inte den duktigaste sjömannen längs kusten. Ingen kunde som han ta sig fram i skärgården under både mörker och dimma oavsett stilla väder eller när kulingen tog i.
Senare valde Jan-Eric, tillsammans med en kamrat, att driva egen verksamhet med stålskutan Janet. Så småningom blev det eget ägande av "lilla" Dinah och ännu senare av "stora" Dinah. Grönmålade fina kustfartyg som uträttade ett stort och miljövänligt transportarbete längs kusten. En näring som dessvärre numera i stort sett är ett minne blott.
Ännu senare köpte Jan-Eric kabelfartyget Vartena som efter ägarskifte ersattes med nuvarande kabelfartyget Pleijel. Ett fartyg som utgör en vanlig bild i Kalmar hamn under beredskap för avbrott i sjökablar för kommunikation. Numera är det två av Jan-Erics duktiga söner, Christer och Björn, som på ett föredömligt sätt navigerar Pleijel.
På slutet tröt kraften och orken. Det blev ett avstånd till de dagar då en inhyrd stuvare kämpade hårt med en 50-kilossäck medan Jan-Eric tog två!
Nu saknar vi de ögon som varje dag såg ut över södra Dragsviken, Ölandsbron och Öland och silhuetten av Kalmar. De ögon som dagligen bevakade det vatten där sjömanslivet en dag började. Ett långt och fint sjömansliv som är hedervärt i alla sina delar.

Rolf, Anders och Tomas Bertilson

Efter många års kamp med ett dåligt hjärta gick vår storebror Jan-Eric Bertilsson, Drag, bort den 4 april. Han blev 76 år.

Jan-Eric var en av de sista kämparna inom den svenska kustsjöfarten. Omedelbart efter folkskola och konfirmation var det dags att mönstra på vår fars dåvarande skuta, Svea från Drag. Förutom på somrarna var det bara två ombord. Ett slitigt och tungt arbete och med en sömnordning som ingen sömndoktor skulle tro var möjlig. Gatstenar från Sturkö till Uppsala och lera därifrån till Karlskrona. Fram och tillbaka i alla olika väder. När den encylindriska Säfflemotorn behövde lite hjälp för mer fart hissades för hand tunga segel. Med mörkerkörning i skärgårdarna, i fyrarnas olika sektorer och med känsla för varje enskilt tillfälle tog de sig fram till nästa hamn. Sjömanskapet var stort! Känslan för bra underhåll och ordning och reda ombord var stor. Närheten till havets villkor var också stor.
Jan-Eric lärde sig detta tidigt och blev så småningom en av de duktigaste om inte den duktigaste sjömannen längs kusten. Ingen kunde som han ta sig fram i skärgården under både mörker och dimma oavsett stilla väder eller när kulingen tog i.
Senare valde Jan-Eric, tillsammans med en kamrat, att driva egen verksamhet med stålskutan Janet. Så småningom blev det eget ägande av "lilla" Dinah och ännu senare av "stora" Dinah. Grönmålade fina kustfartyg som uträttade ett stort och miljövänligt transportarbete längs kusten. En näring som dessvärre numera i stort sett är ett minne blott.
Ännu senare köpte Jan-Eric kabelfartyget Vartena som efter ägarskifte ersattes med nuvarande kabelfartyget Pleijel. Ett fartyg som utgör en vanlig bild i Kalmar hamn under beredskap för avbrott i sjökablar för kommunikation. Numera är det två av Jan-Erics duktiga söner, Christer och Björn, som på ett föredömligt sätt navigerar Pleijel.
På slutet tröt kraften och orken. Det blev ett avstånd till de dagar då en inhyrd stuvare kämpade hårt med en 50-kilossäck medan Jan-Eric tog två!
Nu saknar vi de ögon som varje dag såg ut över södra Dragsviken, Ölandsbron och Öland och silhuetten av Kalmar. De ögon som dagligen bevakade det vatten där sjömanslivet en dag började. Ett långt och fint sjömansliv som är hedervärt i alla sina delar.
Rolf, Anders och Tomas Bertilson

Anders Norlander Borgholm har, som tidigare meddelats, avlidit efter en tids sjukdom i 73 års ålder.

När Anders, Jan-Erik och Ove träffades för 30-årsjubileet av realexamen i Emmaboda väcktes tanken på att blåsa liv i bridgegänget från mitten av 1950-talet. Anders fick i uppdrag att försöka få kontakt med Staffan. En kväll efter klockan tio ringde det på Staffans telefon och en röst sade: Hej Staffan, hör du vem det är. Typiskt Anders, rakt på sak. Efter viss tvekan blev Anders igenkänd och ärendet framfördes.
Detta var inledningen till de återkommande bridgeträffar, som vi sedan dess haft två gånger om året. Från starten 1988 har vi bara missat två gånger.
Förutom att odla bridgeintresset, har vi naturligtvis också friskat upp gemensamma minnen från vår uppväxt i Emmaboda. Det lilla samhället var på den tiden ganska komplett, och man kunde till exempel ägna sig åt diverse sporter, spela bridge och vara med i scouterna. Svalan var vår scoutpatrull.
Från tiden i pojklaget i fotboll kommer vi ihåg att Anders hade lagets största bollinnehav på sin vänsterkant. Många minnen från realskolan har vi under åren också plockat fram. På den tiden cyklade man till dansbanorna i trakten och till kräftskivan i stugan i Törsbo. Det kunde gå hett till men med åren har vi alla lugnat oss betydligt.
Alla våra träffar genom de senaste 25 åren har också lett till att det vuxit fram en djup ömsesidig vänskap mellan oss som vuxna.
Redan några år efter vår första träff tog Anders det avgörande steget att gå i behandling för att kunna ställa glaset åt sidan. Sedan dröjde det inte länge förrän entreprenören i Anders såg möjligheter att både göra en god gärning och tjäna pengar. Han utvecklade en affärsmodell baserad på Minnesotakonceptet syftande till att lära medmänniskor att hantera sina alkoholproblem. Rosenfors Center var skapat.
En kurs gick över fyra veckor, och bedrevs i internatform med max fyra deltagare. Anders byggde successivt ut fastigheten i Borgholm till en högklassig kursgård. Vi har försökt bedöma hur många klienter som totalt deltagit och kommit fram till att det kan röra sig om uppemot 1000 stycken. Resultaten är i jämförelse med andra aktörers lysande. Om man dessutom inkluderar familjemedlemmar behöver antalet hjälpta personer kanske tredubblas.
En verksamhet av denna typ förutsätter en eldsjäl och därför är det också svårt att hitta någon som kan ta över. Anders var medveten om detta, och valde strategin att fortsätta så länge han orkade. Det är inte mycket mer än fyra månader sedan det som skulle bli den sista kursen avslutades.
Genom åren har vi sett hur Anders med stort engagemang följt sina döttrar Emma och Klara och på senare år naturligtvis också sett Anders glädje över samvaron med barnbarnen, som hade morfar Anders som favorit.
Under sin sista tid gick det att ordna så att Anders kunde bo i sin hemmiljö, något som han uppskattade. En professionell insats av hemhjälp och kommunens sjukvårdspersonal och engagemang av de närmaste möjliggjorde detta.
Vi känner alla tacksamhet över att ha varit Anders vän och saknaden är stor.

Jan-Erik Bergqvist
Staffan Gantelius
Ove Åstrand

Karin Andersson, Västra Hällasjö, Algutsboda, avled på långfredagen i en ålder av 91 år.

Hon föddes på gården Sjömålen strax utanför Emmaboda i juni 1922 som dotter till Hjalmar och Anna Palmkvist. Ett par år senare flyttade familjen till Lidahult när föräldrarna blev föreståndare för ålderdomshemmet där.
Karin arbetade i sin ungdom i bland annat butik och mejeri. Tillsammans med sin förste make Hilding Lundberg fick hon döttrarna Sif, Maria och Stina men blev tidigt änka. Senare gifte hon sig med Tore Andersson och fick dottern Helena.
Under många år bedrev makarna jord- och skogsbruk på Södergården i Västra Hällasjö. Tillsammans fick makarna i mars 1988 i Stockholms konserthus motta SMR:s, Svenska Mejeriernas Riksförening, guldmedalj för utmärkt mjölkproduktion ur kung Carl XVI Gustafs hand. På påskdagen förra året gick Tore bort.
Karin Andersson var en glad och mycket händig person som tyckte om socialt umgänge och föreningsliv. Hennes stora intressen var blommor och heminredning, och hon ägnade sig en hel del åt olika hantverk.
Sedan makens bortgång bodde Karin i en lägenhet vid Bjurbäcksgården i Emmaboda.
Hon sörjes närmast av de fyra döttrarna med respektive, många barnbarn och barnbarnsbarn, ett barnbarnsbarnbarn samt yngre systern Mary.

Familjen
genom Sif Erlandsson

Inge Adolfsson, Nybro, har i en ålder av 63 år lämnat oss i Nybro Vikings IF i stor saknad.

Inge har varit verksam i vår förening sedan 1977 då han började som lagledare för vårt juniorlag för att sedan under många år vara lagledare för vårt representationslag.
Inge har gjort mer än 100 resor med A-laget och han har lagt ner flera tusen timmars arbete för vår förening och han var en omtyckt och känd profil i hockeykretsar i hela södra Sverige.
Under nästan 40 år har Inge visat ett mycket stort Nybrohjärta och engagemang för föreningen i olika roller. Alla minns vi Inges rofyllda leende som fyllde oss med energi och glädje.
Vi saknar Inge i vår förening. Vi sörjer vår vän och kamrat och sänder en varm tanke till hans familj, när han i dag, torsdag, begravs i Hälleberga kyrka.
Tommy Håkansson
ordförande Nybro Vikings IF

Cecilia "Cizzi" Karlsson, Påryd/Söderåkra, vårt älskade barnbarn finns inte längre bland oss. Hon blev 24 år.

Cizzi är nu hos änglarna, hon är den finaste ängeln av Guds änglar. Hon har fått den ro hon sökte i himmelen.
Som hennes mormor såg jag henne när hon bara var en timme gammal. Att få hålla henne i min famn och se hennes ögon öppna sig var ett ögonblick jag aldrig glömmer. Kände direkt att vi två skulle älska varandra för alltid. Att få se hennes föräldrars leende finns alltid i mitt minne och hjärta.
Hon växte upp och blev vår ögonsten, vi var lyckliga när vi fick "låna" henne ett par korta timmar. Lilla Cizzi gav oss så mycket kärlek och hennes goa kramar glömmer vi aldrig. Det är tungt att veta att vi inte får fler kramar.
Två år gammal fick Cizzi sitt första syskon, Louise. Då tyckte hon väl att Louise inte var någon att se på eller hålla i. När jag som mormor höll henne sa Cizzi "Mormor, ge den till pappa nu!".
Cizzi fick tre syskon till, Ida Jonas och Jerry, och den omtanke och kärlek hon visade sina syskon får våra ögon att tåras. Att få lära känna Cizzi är det finaste som hänt, hon fanns alltid till för alla. Vi älskade henne så!
Hon tyckte om att "diska" när hon kom till oss, det var alltid en sjö av vatten runt henne. Mitt i allt diskande kom hon på något, "Mormor, om jag är innanför ditt skinn skulle vi alltid vara tillsammans". Vi är för alltid tillsammans i våra hjärtan.
Men Cizzi var också ett litet busfrö och mycket envis ibland. Åkte vi bil någonstans hissade hon fönstret ned och upp, ned och upp. När jag sa ifrån svarade hon "Ja, ja EE, nu pratar vi inte mer om detta".
Vi vandrade i fjällen och då skulle hon absolut inte ta på några stövlar. Om hon, mot förmodan, skulle bli blöt fick ett par plastpåsar duga.
Hennes favoritfotbollslag var alltid Dif, Djurgården. Att EE höll på Kalmar FF betydde ingenting. Hennes lag var alltid Dif!
Vår älskade Cizzi har fått ro. Hon kommer alltid att finnas i våra hjärtan. Låt oss viska ett tyst farväl. Vi älskade henne så mycket och saknar henne oerhört.

Gerd Karlsson (mormor) och Sven-Erik Björkholm (EE)

Per "Gugge" Gunnarsson, Kalmar, har avlidit i en ålder av 89 år och lämnat vännerna i Kalmar Filatelistförening.

I tidig skolålder började "Gugge" botanisera i filatelins örtagård. Samlarintresset följde honom sedan genom hela hans långa liv. Som många andra av dåtidens ungdomar blev han en stadig kund hos Henning Kullzén.
Under ett flertal årtionden var "Gugge" en mycket aktiv och uppskattad medlem i styrelsen för Kalmar Filatelistförening. Många medlemmar i föreningen, och även utomstående, har under gångna år haft stor glädje av hans gedigna frimärkskunskaper.
Vid avvecklingen av Henning Kullzéns Antikvariat var "Gugge" och ytterligare en medlem av Kalmar Filatelistförening boutredningsmannen behjälplig. Då hittades i ett antal små kuvert med frimärken en lite lapp med Kullzéns anteckning "tala med Per Gunnarsson". Även för frimärkshandlanden Kullzén var "Gugge" bevisligen en auktoritet inom filatelin.
En mycket kunnig filatelist har lämnat sin pincett och efterlämnar ett stort tomrum bland samlarkamraterna.

Vännerna i Kalmar Filatelistförening
genom Sven Erik Jönsson

Gunvor Karlsson, Färjestaden, har gått bort i en ålder av 83 år.

Som liten flicka plockade Gunvor svamp och bär som hon sålde till hotellet i Nybro. Att vistas i skog och mark med välfylld kaffekorg har varit Gunvors stora intresse hela livet.
Som ung flicka jobbade hon i kuvertfabriken i Nybro där hon knöt sidenrosetter på presentförpackningar. På Andréns konditori jobbade en öländsk yngling, Lennart Karlsson, de båda hittade varandra och blev ett par. De gifte sig 1950 och fick dottern Annika.
Gunvor jobbade extra och serverade på begravningar när Lennart låg inkallad. 1953 flyttade de till Ruda där båda arbetade på Runeklints bageri, Gunvor i kaféet och Lennart i bageriet.
1955 flyttade de till Högsby och övertog Wickbergs konditori. Där slog de rot och deltog i föreningslivet, främst i Lions och hantverksföreningen. 1972 köpte de hus på Storgatan och startade eget konditori. Gunvor skötte butiken, hon var en omtyckt kvittrande expedit i Högsby, fram till sin pension. 1993 flyttade hon till Öland där trädgården har varit hennes stora intresse, och umgänget med barn, barnbarn och barnbarnsbarn.
Jag, Annika, som föddes för 64 år sedan, har fått vara med hela tiden, jag är så tacksam för det. Lillasyster Carina som kom sex år senare instämmer. Vi är så tacksamma för allt mor gav oss.

Annika Lundgren och Carina Magnusson

Patrik Stoor, Kalmar, nyss fyllda 50 år finns ej hos oss längre. Patriks närmsta är hustrun Mia och dottern Mathilda.

Patrik växte upp i Dalarna, närmare bestämt i Borlänge. Efter avslutad skolgång började han arbeta på en reklamfirma där hans konstnärliga intressen fick frodas.
Efter en tid bestämde sig Patrik för att bli läkare varför han började läsa in gymnasiekompetens på Komvux för att sedermera kunna börja på läkarlinjen i Uppsala. Efter genomförda medicinstudier gjorde Patrik sin AT-tjänstgöring i Hudiksvall varefter han 1994 flyttade till Kalmar där han vidareutbildade sig till kirurg och senare kärlkirurg.
Förutom sin yrkesmässiga huvuduppgift som kärlkirurg engagerade sig Patrik även i utbildning av blivande kärlkirurger samt traumaomhändertagande (omhändertagandet av skadade patienter).
På fritiden tog, förutom familjen, musiken en stor plats. Patrik var en skicklig gitarrist och han behärskade stora delar av Stevie Ray Vaughans repertoar. Hans konstnärliga ådra levde efter tiden inom reklambranschen vidare i form av bland annat gitarrbygge och gitarr-renovering.
Patrik kommer att bli ihågkommen som en skicklig kirurg och bli saknad som arbetskamrat av alla, oavsett yrkeskategori, på vår klinik.

För medarbetarna på Kirurgkliniken i Kalmar och Oskarshamn
Claes Hjalmarsson, verksamhetschef