Min mormor, Maj-Britt Önnered, Nybro, gick bort den 22 februari och blev 87 år gammal.

Med ögon blanka av tårar och med ett hjärta tungt av sorg vill jag skriva ner några sista rader om min fantastiska mormor som alltid har funnits där för alla.
Hon hade ett stort hjärta som rymde så mycket kärlek och omtanke, mormor lyssnade alltid på vad vi hade att berätta och gjorde allt för att hjälpa oss i den mån hon kunde. Hon stod för goda råd och hon gav en känsla av att hon också förstod. Mormor var en ängel och nu saknar vi henne så oerhört mycket, hon fattas oss alla.
Min mormor var en stark människa. Hennes livs kärlek togs ifrån henne när mamma och hennes bror var små, men mormors envishet och hennes kärlek till sina barn fick henne att vilja gå vidare i livet.
Sin energi fick hon av andras glädje, mormor gav så mycket kärlek och fick det också tillbaka av sina barn och barnbarn, släkt och vänner. Mormor var en älskvärd person.
Mormor fick en stroke 2006 och då trodde vi att vi hade förlorat henne. Men tack vare sin starka vilja och envishet kom hon tillbaka och vi fick leva sju fantastiska år till med henne.
Det var efter detta som mormor och jag kom varandra nära. Jag började städa hos henne varannan vecka. Jag fick alltid så god mat och dagen sprang alltid iväg. Det var så roligt att vara hos henne. Vilket bestyr vi hade med mormors dammsugare, som alltid krånglade, men vi löste det, antingen med våld eller med silvertejp. Sen berömde mormor mig alltid och kallade mig för händig, ”du klarar allt”, sa hon.
När vi fick reda på att mormor hade bröstcancer försvann marken under våra fötter och att hitta fotfästet igen var svårt. Vi visste inte hur lång tid mormor hade kvar att leva.
Det går inte en dag utan att jag tänker på mormor och undrar hur hon har det. På lunchrasten tänker jag att jag ska ringa mormor, men kommer på mig själv med telefonen i handen.
Mormor hade den inställningen, att allt går om man bara vill och att livet fort­sätter hur svårt det än kommer att bli.
Mormors godhet lever kvar i oss och vi kommer aldrig att glömma allt hon gjort och givit alla de som stod henne nära.
Min fina mormor, jag saknar henne så mycket, men jag vet att hon är lycklig nu. Jag älskade henne så.
Magdalena Önnered

Professor Claes Ramel, Lidingö, har avlidit i en ålder av 87 år. Han efterlämnar närmast hustrun Benita, född Fleischer, sonen Stig, döttrarna Charlotte, Christine och Lissi med familjer, tio barnbarn samt systern Elsie Kihlman.

Claes växte upp i en miljö av diplomati och språklig mångfald. Hans far, Ove Ramel, var UD:s protokollchef, modern Yvonne var bara fyra generationer från en familj i Marseille, och hemma på Östermalm talade man ofta franska. Dessutom var Ove Ramel en duktig botanist och uppmuntrade sonens natur­intresse.
Claes fastnade för fåglar och blev snabbt så skicklig att han redan som gymnasist tillsammans med äldre vänner ledde Svenska ­Dagbladets på den tiden mycket populära fågel­exkursioner.
Efter studenten på Östra real tog han filosofie licentiatexamen, disputerade och blev docent 1962, var professor i toxikologisk genetik vid Naturvetenskapliga forskningsrådet 1976–80 och i samma ämne vid Stockholms universitet från 1980 till pensioneringen 1992.
Dessa korta data döljer en lysande forskarkarriär. Claes var med i en rad nationella och internationella kommissioner och akademier, avslutat med uppdraget som styrelsens ord­förande i institutionen för tillämpad miljöforskning vid Stockholms universitet fram till 1995 då en svår handikappande sjukdom hindrade hans fortsatta engagemang.
Sjukdomen stoppade också hans möjlighet att observera flyttfåglar på Ölands södra udde där han medverkat redan vid Ottenby fågelstations tillkomst 1946 och i vars närhet familjen skaffat en liten stuga dit de återvände ett par månader varje sommar.
Claes hade en konstnärlig ådra som tack vare Benitas anknytning till Japan kom att inriktas på orientalisk keramik och gjorde honom till styrelseledamot i Öst­asiatiska museets vänner 1968–81.
Att träffa Claes var ett nöje. Även om mötet började med tvärt motsatta åsikter, vilka kom hans franska temperament att explodera i några korta svärord, skildes man nästan alltid som vänner.
Att samma temperament gjorde honom till en framstående idrottsman var däremot sällan känt bland hans otaliga vetenskapliga vänner och kollegor jorden runt. Claes var nämligen en för svenska förhållanden mycket snabb och skicklig florettfäktare som även på utlandsresor brukade finna möjlighet till några träningspass.
Carl Edelstam
skolkamrat och miljöforskare

Vår far Karl–Gustav ”Kalle” Lindström, Kalmar, har gått ur tiden vid den aktningsvärda åldern 90 år och tio månader. Han var son till Gustav och Gunhild Lindström. I familjen fanns också den äldre systern Margit.

Pappa tillbringade sina barndomsår på Ulfsborgs gård där farfar arbetade som trädgårdsmästare. I unga år mönstrade han på en båt som motorman, gav sig ut i världen och fick se många länder. Pappa blev kvar i USA i fem år.
I slutet av 1940-talet återvände han till Sverige och i Göteborg träffade han Viola Jörgensen och de gifte sig 1950.
Äktenskapet resulterade i tre barn, Ingvar, Eva och Inga-Lill.
1956 flyttade familjen in i den nybyggda villan i Rinkabyholm. Pappa startade en fasadmonteringsfirma, hans yrke som resemontör medförde långa resor och tid borta från hemmet och det blev vår mor som med den äran tog hand om hus och barn. Efter 25 års äktenskap beslöt de sig för att skiljas och pappa flyttade till en bostadsrätt i Kalmar. Vid 58 års ålder pensionerade han sig och började ge sig tid att resa.
En fallolycka i början av 1980-talet resulterade i en bruten axel och pappa blev invalidiserad i sin högra hand. Envis som han var skulle inte detta hindra honom från att fortsätta sitt aktiva pensionärsliv. Han lärde sig snart att skriva med vänster hand.
På ålderns höst träffade han Gullan och ägnade mycket tid till att förvandla hennes trädgård till en parkanläggning med gångar och massor av blommor. Oräkneliga är de stubbar som han på egen hand och med sin envishet tog upp.
Vid 80 års ålder bestämde sig pappa för att emigrera från Sverige den kalla årstiden, han reste till Ayia Napa på Cypern varje höst och vinter och aktiverade sig i Skandinaviska kyrkan. Han fick uppdraget att ringa i kyrkklockan inför gudstjänsterna. Han sålde också blommor för kyrkans räkning och fick ännu ett smeknamn: Blomsterkungen! Detta namn var mycket passande och han bar det med stolthet.
En allvarlig fallolycka vid 87 års ålder hindrade honom från fler resor till Cypern. Även hans försämrade syn gjorde att han hade svårt att klara sig på egen hand.
Cykling var också en stor passion. Otaliga är de gånger han knackade tidigt på vårt sovrumsfönster och beställde morgonkaffe och uppmanade oss att ta tillvara på dagen. Så dags på morgonen hade han redan avverkat 6–7 mil!
Vid 82 års ålder genomförde han sina sista två lopp, Dacketrampen på 7,5 mil och Kvastaloppet på tio mil!
Efter ännu en fallolycka fick pappa så småningom flytta till äldreboendet Riddaren i Funkabo.
Där kom pappa att få kärleksfull vård och omsorg av en fantastiskt engagerad, omhändertagande och professionell personal och vi anhöriga kunde äntligen dra en lättnadens suck och känna trygghet i att pappa fick en sista bra tid i sitt liv med människor omkring sig hela tiden, social och pratglad som han var.
Pappa var full av ömhet, kärlek och humor.
Jag avslutar med ett uttryck som pappa ofta sa: I dag är i dag, i morgon är en annan dag!
Inga-Lill ”Lillan” Lindström-Karlsson

Professorn i toxikologisk genetik vid Stockholms universitet, Claes Ramel, Lidingö, har som tidigare meddelats avlidit 87 år gammal.

Claes Ramels naturintresse väcktes tidigt. Redan som 14-åring fick han en ornitologisk observation av sommargylling publicerad. Flera iakttagelser av faunistisk och ekologisk karaktär följde men inriktades efter hand mer mot fågelflyttning och populationsförändringar.
Högre studier i zoologi ledde vidare till genetiken, som blev Claes specialområde. Han disputerade och blev docent 1962. Han såg tidigt hur strålning, organiskt kvicksilver och andra miljögifter påverkade kromosomerna och var redan 1964 en av initiativtagarna till en serie biocidseminarier vid Stockholms universitet. 1977 blev han professor där.
Hans vetenskapliga gärning präglades av framsynthet och nyfikenhet. Genom sina kunskaper om miljögifternas påverkan på arvsmassan var Claes självskriven att ingå i den Omgivningstoxikologiska arbetsgruppen. Denna grupp var han trogen fram till sin pensionering. De tidiga arbetena om kromosomers överkorsning var viktiga för att förstå genetisk variation, nära ett halvt sekel innan sådan forskning ansågs ”strategisk”. På motsvarande sätt kom den huvudsakliga inriktningen i hans forskargärning, om mutationer och deras uppkomst, att ligga flera decennier före den tid då det blev möjligt att identifiera de mutationer som orsakar ärftliga sjukdomar hos människor.
Genom sina kunskaper om miljögifters påverkan på arvsmassan fick Claes en framträdande roll i flera nationella och internationella organisationer. En tid var han president för European Environmental Mutagen Society. Han invaldes i Kungliga Vetenskapsakademien 1987 och var under ett flertal år ledamot i, och en tid ordförande för, dess miljökommitté. I dess väl ansedda miljötidskrift AMBIO var han med i redaktionen från starten 1972 fram till 2009. Han var länge medlem i och en tid vice ordförande för Sällskapet riksdagsledamöter och forskare. Hans djupa kunskaper inom genetik, hans förtrogenhet med biologiska vetenskaper i allmänhet och hans starka miljöengagemang gav hans diskussionsinlägg tyngd och auktoritet.
Vi sörjer och saknar en god vän och hängiven forskare.

För vänner och kollegor
Gunnar Bergström
Anders Ehrenberg
Hans Ellegren
Sören Jensen
Henning Rodhe
Staffan Ulfstrand
Carl-Axel Wachtmeister

Ruth Carlsson, Drageryd, har vid 91 års ålder avlidit.

Hon föddes i Staby där hon var nummer två i en syskonskara på sex barn. Hon fick tidigt hjälpa till och ta ansvar för sysslorna på gården. Utbildningen hon fick var sexårig folkskola och senare lanthushållsskola som fanns i Staby. Som 18-åring fick hon arbete på Högsby mejeri.
Våren 1945 flyttade hon till Drageryd tillsammans med sin blivande man, Sven Carlsson, som köpt en gård där. De vigdes i juni 1946 och fick fira guldbröllop tillsammans innan Sven gick bort i september 1996. Paret fick fyra barn: Ingegerd, Anders, Arne och Stefan. Ruth förblev Dragerydsbo fram till maj 2012 då hon fick plats på äldreboendet Kvillgården i Högsby, där hon trivdes utmärkt.
På gården i Drageryd deltog hon i vardagssysslorna med djurhållning och växtodling. Hon hade ett fantastiskt sinne för siffror och fick därför sköta gårdens bokföring. Hon fick också sköta om räkenskaperna i familjeföretaget Hanåsa sågverk allt från uträkning av virkesspecifikationer, fakturering, betalningar och löner för som mest 40 personer, betänk utan datorhjälp.
Många är de som gästat köket i Drageryd. Hon såg alltid möjligheter och kunde på ett fantastiskt sätt ordna fram vad som behövdes till såväl barn och barnbarn som andra gäster. Hon gjorde det med stor glädje både då det gällde privat eller i affärer.
Ruth var en engagerad person med stort förtroende inom olika föreningar, kommun och framför allt kyrkan. Hon var ledamot i Högsby kyrkoråd och kyrkvärd 1995–2008 då ett benbrott gjorde det svårt att fortsätta. Hon var mycket aktiv i Drageryd kyrkliga syförening under tiden den var verksam.
Ruth var vänlig, hade stor gästfrihet, kunnig med stor kapacitet i det hon åtog sig och tålmodig i allt. Hon klagade aldrig.
Ruth har varit en fantastisk mamma, farmor och mormor. Minnen av bärplockning, utflykter och stunder med bakning, saftning och syltning är otaliga. Att få rumstera om i Ruths garderob, använda hennes kläder, ha maskerat och leka teater har också varit högtidsstunder.
Vi är många som saknar Ruth men kommer, med tacksamhet och stor glädje, att minnas allt vi fått tillsammans.
Barn och barnbarn
genom Stefan Carlsson

Ingvar Hellgren, Läckeby, har tagit sitt sista foto och gjort sitt sista tidningsurklipp. Ingvar har som tidigare meddelats lämnat jordelivet. Han blev 83 år.

Åby hembygdsförening har genom Ingvars bortgång mist en mångårig funktionär och en trogen engagerad besökare på våra aktiviteter. Kameran på magen har varit det självklara.
Föreningsengagemang skapar många kontakter. Jag har genom att jag engagerade mig i Åby hembygdsförening träffat många härliga människor, två av dessa är Ingvar och hans hustru Pirkko. Alla möten vid deras köksbord är oförglömliga stunder. Utöver trevlig samvaro har det varit mycket lärorikt. De har delat med sig av sin kunskap och sina erfarenheter från livet, något som jag har glädje av både som ordförande i hembygdsföreningen men även som privatperson.
De tusentals bilder och tidningsurklipp från föreningens verksamhet samt händelser i Åby socken och som Ingvar och Pirkko bidragit med är en ovärderlig skatt för Åby hembygdsförening.
Våren 2012 väcktes tanken att vi i hembygdsföreningen skulle visa vad som finns i vårt arkiv. För mig var det helt naturligt att kontakta Ingvar och Pirkko för att prata om hur man skulle genomföra detta. Efter vårt samtal var jag stärkt i min uppfattning att arkivet skulle ”öppnas”.
Helgen den 9–10 mars i år ägde denna aktivitet rum. Tyvärr kunde inte Ingvar närvara på grund av vacklande hälsa. Genom Pirkko och dottern Karin fick jag information om att Ingvar var engagerad i sin tankevärld. Aktiviteten blev en succé. Alla besökare var imponerad av vad vi hade att visa upp.
Jag vill också nämna att det är flera personer förutom Ingvar och Pirkko i föreningen som bidragit till vår skatt.
Det är inte bara vi i Åby hembygdsförening som kommer att sakna Ingvar i olika aktiviteter. Ingvar, tillsammans med Pirkko, har även varit trogna besökare och funktionärer i många andra sammanhang.
Mina tankar går givetvis till Pirkko och familjen. Min förhoppning är att Pirkko, trots att hon inte kommer att ha Ingvar vid sin sida, kommer att fortsätta sitt engagemang i vår förening. I skrivande stund visar sig moder jord från sin bästa sida. Strålande sol och klarblå himmel. Så kommer jag att minnas Ingvar. Mannen med ett soligt leende och ett gott hjärta.
Lennart Ohlsson
ordförande, Åby hembygdsförening

Yngve Olsson, Grisbäck, har avlidit i en ålder av 69 år. En hel bygd känner sorg och saknad efter hans bortgång.

Yngve var född i Grisbäck, Bergkvara, och växte upp där tillsammans med sin familj och morföräldrar. Efter skolgång arbetade han på gårdarna och när han tagit traktorkort fick han också köra traktor vilket han tyckte om.
Motorer och mekanik var hans passion. På grund av sitt funktionshinder kunde han inte ta körkort men skaffade sig en A-traktor, modell Scania. Under senare tid köpte han den fastighet där han bodde till sin borgång.
Efter en operation i Lund blev Yngve något bättre. En stor dag för honom var när han köpte sin fyrhjuling nere i Rödeby. Den har han kört 4 000 mil (motsvarande jorden runt) med i bostadens närhet. Denna fyrhjuling gav honom frihet att kunna åka och handla och se sig om. Det är många grannar som saknar hjälpen från Yngve med gräsklippning och snöplogning.
Yngve var vänlig och ödmjuk till sitt sätt, trots sitt svåra funktionshinder. Vi kommer ihåg hans glada min när vi mötte honom på vägen körandes sitt fordon. Vi saknar Yngve mycket.
Grannar och vänner
genom Bo Andersson och Lennart Jonsson

Björn Hildebrand, Köpingsvik, har gått bort i en ålder av 74 år.

Vår kassör och vän Björn Hildebrand har gått bort, vi har med honom och hustrun Irene haft många trevliga och roliga stunder tillsammans, vi minns särskilt de många ”Gökottor” som firades i tidiga morgonstunder på många olika ställen, minns alla roliga historier som Björn hade i minnet och berättade vid dessa tillfällen samt efter styrelsemötena.
Björn har varit föreningens kassör i 18 år och förvaltat med den äran så att våra pengar har gett bra avkastning trots dåligt ränteläge.
Vi i nuvarande styrelse och de som varit med tidigare kommer att sakna Björn mycket och våra tankar och djupa deltagande går till Irene och barnen med familjer.
Styrelsen, I 11 Kamraterna Kalmar och Öland
genom Rolf Hellberg

Hemmansägare Tore Andersson, Västra Hällasjö, Algutsboda socken, har avlidit i en ålder av 90 år.

Han föddes på Norrgården i Västra Hällasjö som yngst av sex syskon. Föräldrar var Karl och Linnéa Andersson som bedrev lantbruk på gården där han växte upp.
1960 byggde Tore Andersson eget hus i byn på Södergården där han fortfarande bodde vid sin bortgång. Han arbetade under hela sitt verksamma liv, som sträckte sig långt upp i åren, med jord- och skogsbruk.
Under många år fanns det mjölkkor på gården.
Tillsammans med hustrun Karin fick han i mars 1988 i Stockholms konserthus motta SMR:s, Svenska Mejeriernas Riksförening, guldmedalj för utmärkt mjölkproduktion ur kung Carl XVI Gustafs hand.
Tore Andersson var en lugn, glad och positiv person, vänlig och ödmjuk till sitt sätt och sade aldrig ett ont ord till någon människa.
Han var mycket händig och höll sin gård med dess marker och skog i perfekt skick. Han värnade också mycket om de sina; hustru Karin, dottern Helena och hennes familj samt Karins döttrar Sif, Maria och Stina med barn och barnbarn.

Ulf Kähr blev 74 år och efterlämnar hustru Astrid, barnen Fredrik, Jesper och Hanne samt barnbarn.

Ulf Kähr växte upp i Nybro där familjeföretaget AB Gustaf Kähr hade sitt huvudkontor. Han tog studenten vid Sigtunaskolan 1958. Ulf hade fin känsla för kamratskapets villkor och fick många vänner. Intresset för idrott, golf och handboll fanns hemifrån och Ulf hade dessutom framgång i simning.
Efter studentexamen följde studier på Schartaus handelsinstitut där Ulf träffade sin Astrid och kärlek uppstod som varade livet ut. Många länder och bosättningsorter kom det att bli för familjen genom åren.
Efter studierna fick Ulf jobb på marknadsavdelningen på Oxelösunds järnverk men återvände 1964 till familjeföretaget för att bygga upp en central personalfunktion. I början av 1970-talet flyttade Ulf och hans familj till Danmark för att öppna ett exportkontor. Därefter fick Ulf ansvaret för att etablera nya marknader för bolaget, först i Västeuropa sedan USA. Som avslutning på sin karriär arbetade Ulf med att utveckla nya marknader i Sydamerika, Asien och Australien. Genom Ulfs pionjärarbete har Kährs Golv i dag en stark position på den internationella marknaden.
Familjen betydde mycket för Ulf och somrarna firade familjen Kähr, oavsett var i världen man bodde, alltid i Båstad. Trots barn och barnbarn utspridda i olika delar av världen var sammanhållningen stark och familjen träffades regelbundet.
Ulf var en skicklig pianist och behärskade både klassisk och modern musik. Många är vi som avslutat en härlig kväll i deras generösa hem till tonerna av Ulfs pianomusik.
På golfbanan fick han utlopp för sitt tävlingsintresse. Men även i de mest spännande matcherna uppträdde Ulf alltid som den gentleman han var. Generös och positiv mot sina medspelare och var inte sen att ge beröm till den som lyckades.
Ulf var alltid vänlig, hade fint sinne för humor – en gentleman med en aldrig sviktande, positiv inställning till sin omgivning. Det var trevligt att umgås med Ulf och tomrummet efter honom blir stort.
Torgny Frykman
Bo Gabrielson
Hans-Olof Harrison
Ola Wilhelmsson
Åke Petersson
Bo Frössberg

Förre kyrkoherden i Fliseryd, Olle Andersson, har avlidit. Han var född i Målilla 1918 och var vid sin död en av stiftets äldsta präster.

Olles väg till prästtjänst i Svenska kyrkan gick genom Svenska missionsförbundet. Som evangelist och pastor tjänade han församlingar inom Missionsförbundet i inemot 30 år – från slutet av 1930-talet till slutet av 1960-talet. Som en mogen man avlade han 1967 som privatist partiell studentexamen och genomgick sedan översiktskursen över teologie kandidatexamens första del och avlade praktiskt teologiska prov i Lund för att i december 1968 prästvigas i Växjö av biskop David Lindquist. Sitt första förordnande inom Svenska kyrkan fick han som vikarierande komminister i Gräsgård på Öland. Han blev sedermera kyrkoherde i Fliseryd och avgick med pension 1983.
Olle talade inte särskilt ofta om sin övergång från Missionsförbundet till Svenska kyrkan. När han någon gång gjorde det, kunde han antyda att han under sina sista år i aktiv tjänste ville nå en bredare allmänhet än han hade kunnat göra i Missionsförbundets tjänst.
Olle var framför allt församlingspräst. När kontroversiella teologiska frågor kom upp vid överläggningarna mellan kontraktets präster, var han nästan alltid den som ställde frågan om vilken den vanlige församlingsmedlemmens inställning i frågan kunde vara. Och han blev en älskad församlingsherde, inte minst under åren i Fliseryd. Han talade med glädje om de åren och om öppna och vänliga församlingsbor. Inte minst för barn och unga hade han ett varmt intresse – han var själv ledare i församlingens barntimmegrupper. Han ombads ofta återkomma till Fliseryd efter sin pensionering för att betjäna sina förutvarande församlingsbor med kyrkliga tjänster – han var då bosatt i Ålem. Hans sätt att leda gudstjänsten präglades av en närmast gammeldags respekt för det heliga – förmodligen så som han upplevt högmässan i sin barndoms kyrka. För liturgiska nymodigheter hade han ringa förståelse och var uttalat kritisk mot den nu gällande kyrkohandboken för Svenska kyrkan – utifrån den så ofta återkommande frågan om vad den vanlige församlingsmedlemmen egentligen tyckte.
Så länge hälsa och krafter stod bi deltog han gärna i prästernas gemensamma överläggningar inom Stranda och Handbörds kontrakt. Under senare år har han dock av hälsoskäl varit förhindrad att delta och är därför relativt okänd bland de präster som under senare år fått tjänst i våra bygder. De allra sista månaderna tillbringade Olle tillsammans med sin maka i Mönsterås.
Leif Norrgård
tidigare kontraktsprost i Stranda och Handbörd
Alf Johansson
kontraktsprost i Stranda-Möre

Carl-Johan Persson, Oskarshamn, har, som tidigare meddelats, avlidit efter en längre tids sjukdom. Han blev 83 år och sörjes närmast av hustrun Vanja och barnen Marie, Ann-Sophie och Johan med familjer, alla bosatta i Oskarshamn.

Carl-Johan växte upp i en familj präglad av entreprenörsanda. Han var son till Bror Göthe Persson, som startade det första Be-Ge-företaget i Oskarshamn 1934. Tillsammans med sin bror Per-Erik har han ägnat hela sitt yrkesliv åt den verksamhet, som pappan lade grunden till.
Efter avklarade studier vid KTH i Stockholm var det naturligt för Carl-Johan att börja arbeta i det familjeägda företaget Be-Ge Karosserifabrik i Oskarshamn. 1966 såldes företaget till dåvarande Scania Vabis och Carl-Johan anställdes som vd för Scania Hytter AB. Överenskommelsen var att denna anställning skulle gälla under fem år, men kom i verkligheten att omfatta 17 år. Carl-Johan fick ansvaret för genomförandet av de stora investeringar som gjordes i anläggningen under dessa år. 1983 återgick Carl-Johan till den familjeägda verksamheten som då utgjordes av två bilföretag, flygbolaget Syd-Aero och ett företag som tillverkade fjädrande förarstolar för tunga fordon.
Under åren som följde efter Carl-Johans återkomst till fadershuset skedde stora förändringar med flera företagsköp och internationella etableringar. Tillsammans med sin broder har han framgångsrikt axlat arvet efter pappan och skapat den företagsgrupp som i dagsläget består av elva företag. Fram till sin pensionering 1994 ägnade Carl-Johan huvuddelen av sin tid åt produktutveckling och marknadsföring av förarstolar och därefter som en mycket aktiv, pådrivande och engagerad ledamot i styrelsen för Be-Ge Företagen AB.
Carl-Johan hade ett utpräglat teknikintresse och åtnjöt med sitt engagemang och sin starka personlighet stor respekt i alla läger. Han var en också en mycket social och vänfast person som tyckte om att omge sig med familj och många vänner. Som pensionär tillbringade han gärna sin tid tillsammans med familjen, på sjön, på golfbanan eller i huset i Spanien. Han var medlem i Lions och Tempelriddarna samt stödmedlem i Karolinerna, hembygds-, jakt- och idrottsföreningar. Kyrkan var viktig för honom och han var även kyrkvärd under många år. Familjen kom dock alltid i första hand.
Vi kommer att minnas den energi, viljestyrka och okuvliga beslutsamhet i allt Carl-Johan företog sig. Våra tankar av medkänsla går till hans familj, som alltid var hans källa till glädje och inspiration.
Hans Pettersson
tidigare koncernchef i Be-Ge-företagen
Olof Lidén
tidigare styrelseordförande i Be-Ge Företagen AB

Claes Lindemark, Fornbo, Löttorp, har gått bort i en ålder av 84 år.

Plötsligt och helt oväntat når oss budet, att Claes Lindemark inte längre är bland oss. Inför planeringen av vårens arbete i Folkhälso- och Trygghetsrådets seniorarbete saknar vi en engagerad medarbetare likaså i kommunens pensionärsråd. Med Claes fick seniorgruppen i Folkhälso- och Trygghetsrådet en ny tyngd i många frågor genom hans långa erfarenhet som läkare. Rökning, husdjur i äldrevården, risker och faror i vardagen för äldre, var några områden som han intresserade sig särskilt för.
Hans allra största engagemang på senare år gällde dock frågan om övermedicinering hos framför allt äldre. Med devisen "Koll på läkemedlen" reste han runt i länet och föreläste om faran att inte ha kontroll över doseringar och mängder av de läkemedel en patient får genom åren. Detta gäller alla som medicinerar, men särskilt äldre, där ofta år efter år nya mediciner läggs till redan givna utan att någon kontroll görs av hela medicinpaketet. 
Han var också en av det kommunala pensionärsrådets utsedda representanter till länsgemensamma möten det senaste året angående läkemedelsrevision.
Vi kommer att sakna Claes mycket i vårt arbete för äldre i Borgholms kommun.
Våra tankar går också i denna stund till Claes familj.
Folkhälso- och Trygghetsrådets seniorgrupp och
Borgholms kommuns pensionärsråd        

Ove Holmberg, Kalmar, har gått bort i en ålder av 83 år.

Till minnet av Ove Holmberg kommer Stiftelsen för långvarigt sjuka att plantera ett träd i Sinnenas park vid Geriatriska kliniken här i Kalmar.
Under uppbyggnadsarbetet av rehabiliterings- och långvårdskliniken, som startade 1966, behövde den nytillsatte chefen Lars Wernersson entusiastiska och kunniga medarbetare. En Stiftelse för långvarigt sjuka i Kalmar län hade bildats för att åstadkomma sådant som landstinget inte normalt ägnade sig åt, som att bygga upp en verksamhet för handikapphjälpmedel. Det var här Ove kom att få stor betydelse. Han handplockades på grund av sitt praktiska kunnande och sin förmåga att tänka nytt och annorlunda. Hjälpmedelsförrådet placerades i klinikens källare och fanns på så sätt nära patienterna. Här kunde hjälpmedlen individanpassas och få den service som behövdes. Åtskilliga bostäder anpassades också med hjälp av Ove och hans medarbetare vilket underlättade för patienterna att flytta hem igen.
Många patienter blev både gladare och mer optimistiska efter ett besök hos Ove när de såg att livet kunde gå vidare trots svårigheter. Hela kliniken hade antagit Lars Wernerssons valspråk Ta vara på det friska. Även hos en svårt funktionshindrad människa finns det alltid något som fungerar. Oftast lyckades Ove hitta det.
Ove inskränkte inte sin verksamhet till hjälpmedelsförrådet. Han deltog också i utflykter och fester och studiebesök för att glädja patienterna. Han gjorde detta ofta ideellt och på sin fritid.
Han var också med om att bygga om den Kalmarbyggda ”Tjorven” till att bli en välfungerande handikappbil. Den rullade sedan många mil med föraren sittande i sin rullstol.
Ibland engagerade han hela sin familj. Där stod alla Holmbergar vid skördefesterna på Eksgården iförda norsketröjor och roliga hattar och sålde hemlagad marmelad som också Ove själv åstadkommit som den mångsysslare han var.
Jag vet att Ove haft några svåra år i sjukdom, svåra också för Solveig och döttrarna med familjer. Men vad vi alla främst vill minnas är den positive och entusiastiske mångsysslaren Ove som under sin levnad hjälpt och glatt så många.
Stiftelsen för långvarigt sjuka
genom Barbro Wernersson, ordförande

Vännen och kollegan professor Lars Franzén, Göteborg, har avlidit 62 år gammal. Alltför tidigt tog cancern hans liv.

Han lämnar ett öde kontor, ett tyst laboratorium och stor personlig saknad efter sig. Med många ofullbordade drömmar och mål, både på det personliga och vetenskapliga planet. Lars tysta varma närvaro är saknad av många såväl medarbetare som studenter vid Geovetenskapliga institutionen. Många tankar av medkänsla från oss alla till Lars närmaste, hustrun Eva, sonen Jon och dottern Ylva med familj.
Lars föddes i Ulricehamn, växte upp i Växjö och hade sommarviste i Djursvik i Torsås kommun. Han var på många sätt en smålänning. En man rustad att klara sig på en klippa i havet. Händig, påhittig, klipsk och flitig i arbetet. En renässansmänniska. Lars var inte stereotyp, följde inte strömmen, gjorde det han trodde på och allt med både allvaret och glimten i ögat.
Lars disputerade i naturgeografi 1985. Avhandlingen behandlade torvmarker från ett resursperspektiv, ett ämne som var aktuellt i svallvågorna efter 1970-talets oljekriser. Lars blev utnämnd till docent i naturgeografi 1991 och befordrad till professor i samma ämne 2005.
Efter disputationen riktades Lars forskningsintresse mot klimatförändringar och framförallt snabba växlingar i klimatet under de senaste 10 000 åren där torvmarkerna kom att spela en viktig roll som geologiska och klimatologiska arkiv. Med enorm entusiasm och drivkraft arbetade han med datainsamling för att stödja sina kanske okonventionella idéer om torvmarkernas roll som klimatregulatorer.
Några av oss kollegor hade förmånen att få tillbringa ett par fältarbetsveckor tillsammans med Lars i Tunisien. Där föddes hans intresse för studier av naturkatastrofer i ett historiskt perspektiv och hur dessa kunde leda till plötsliga klimathändelser, orsakade av exempelvis vulkanutbrott eller meteoritnedslag.
Lars arbete spände över ett brett spektrum. Från makrokosmos till mikrokosmos. Från det stora till det lilla. Sådan var han även som person. Han kunde med stort allvar diskutera de stora frågorna för att i nästa stund prata om saker som ligger alla oss människor närmast om hjärtat i vardagen. Familjen betydde så mycket för honom. Smultronstället vid Kalmarsund. Leicakameror. Biodlingen och det kära växthuset. Travet på lördagarna. Ja, detta och så mycket, mycket annat som man har en vän till.
Vi är tacksamma för att Lars delade sin tid och mänskliga värme med oss.
Kollegorna vid Institutionen för geovetenskaper
genom Mats Olvmo

Vid Folke Ellborgs bortgång vid 89 års ålder hade han varit skattmästare i Sällskapet Nya Dryaden i inte mindre än 40 år.

Betecknande nog blev ett styrelsemöte med Dryaden halvannan vecka före sin bortgång också hans sista insats innan sjukdomen bröt ner krafterna.
Han tillhörde de människor som aldrig blir gamla, bara äldre, och han fick bibehålla sin intellektuella stringens och skärpa till livets slut. En positiv livssyn, inte sällan kryddad med humor, var en viktig beståndsdel i personligheten.
Folke fick månget ”pund att förvalta” under sitt långa liv, naturligtvis i första hand som framgångsrik och synnerligen uppskattad sparbankschef i Kalmar. Vid sidan av hans avgörande insatser för Kalmar FF blev uppdraget som skattmästare i Dryaden något av en framgångssaga.
Folke tillträdde som skattmästare när Dryaden erhöll en generös donation från framlidne riksbankschefen i Kalmar, Gunnar Sahlberg. En del av pengarna användes, enligt donationskraven, till skulpturen Navigare på Sveaplan. Av återstoden, 115 000 kr, har Dryaden, utan andra inkomster än avkastning, skänkt skulpturer till staden för miljonbelopp och har fortsatt god ekonomi.
Även om kusligt hög inflation länge var en katalysator så vittnar detta om Folkes synnerligen goda förvaltning av ”det anförtrodda pundet”. Någon undrade rentav om Dryaden knäckt koden för hur man både äter kakan och har den kvar! Av de många skulpturer som Dryaden utsmyckat vår vackra stad med har Folke medverkat till alla utom de tre första.
Under en Dryadenresa till östgötska nejder för några år sedan besökte vi tillsammans med Folke hans födelseort Fornåsa och den vackra 1100-talskyrkan där fadern var präst. Minnet av när gruppen unisont sjöng Fädernas kyrka lever starkt kvar. Nu får Folke vila på Södra kyrkogården i Kalmar i hägnet av Tomas Qvarsebos Flöjtspelerskan som var hans favoritskulptur.
Sällskapet Nya Dryaden sörjer i djup tacksamhet en äkta hedersman.
Bengt Runemo ordförande

Kalmar FF har sorg. Folke Ellborg har lämnat detta jordelivet i spirande försommargrönska, och staden vid sundet och Öland har blivit en stor och legendarisk profil fattigare.

Folke var prästson från Fornåsa invid Borensberg. Han flyttade till Kalmar med sin familj 1964 för att här ansvara för Sparbanken. Kalmar FF blev då föreningen i hans hjärta. Det var här han och hustrun Kerstin byggde upp och formade en smått unik fotbollsfamilj. Allt går med god vilja, glädje och ett gott kamrat- och medarbetarskap predikade Folke ständigt.
Folke blev en galjonsfigur i flera decennier i regionen och han blev hyllad ordförande och hedersordförande i Kalmar FF. Folke ledde föreningen då Kalmar FF fick allsvensk status år 1975 och han gjorde comeback som ordförande några år senare när föreningens ekonomiska situation var bekymmersam. Tillsammans med övriga i styrelsen reddes det svåra läget ut. Folkes ledarskap präglades av visioner, av djup kunskap, av energi, glädje, omtanke och humor. Han var en föregångsman som skickligt kombinerade teori och praktik. Även in i det sista var Folkes engagemang för sitt kära Kalmar FF synnerligen intensivt.
Kalmar FF:s hela organisation sörjer i djup tacksamhet för en föreningskämpe av det trofasta och äkta slaget.
Vi är tacksamma för allt Folke gjorde för Kalmar FF.
Kalmar FF
genom ordförande Anders Nyblom

Kerstin Alexandersson Sandström, speciallärare och homeopat i Kalmar, har avlidit 82 år gammal.

I Mellansel Ångermanland träffade jag Kerstin, flickan från Nordmaling med tjock vacker hårfläta över hjässan på en sommarfest 1950. Hon utbildade sig till lärare vid Haparanda småskoleseminarium och medan jag bodde i Amsterdam och Kerstin i Haparanda brevväxlade vi intensivt. Efter avlagd småskolärarexamen 1952 fick hon tjänst vid byskolan i Storsele. Vi gifte oss i december 1952. Under 1953 och 1954 vikarierade hon i Ullånger där vårt första barn, Björn, föddes. Ett år senare då vi flyttat till Nora såg Maria dagens ljus. Kerstin vikarierade också på Hemsö och Lövvik dit hon under 1960–61 återvände till en nedläggningshotad skola.
Familjen flyttade till Öland 1963 och någon månad var vi medarbetare till Carl Malmsten på Capellagården. Vi fann solmålaren Per Ekströms villa i Mörbylånga till salu, den passade oss utmärkt. Kerstin fick tjänst i Färjestaden där rektorn var påpasslig och inrättade en tjänst för speciallärare. Per vår andre son föddes 1964 i Mörbylånga liksom vårt fjärde barn Jonas, 1967.
Skolan växlade in på nya spår och 1974 fann Kerstin för gott att lämna skolan. Hon började läsa medicin, först i Stockholm sedan i Tyskland med naturmedicin och homeopati. 1978 köpte Kerstin Naturmedicinska Naturpraktiken i Kalmar som hon drev med stor framgång tills vi 1988 flyttade tillbaka till Ångermanland i akt och mening odla vår jord och resa lite mer. Knappt komna dit ringer rektorn i Nordingrå och efterlyser Kerstins kompetens. Minnet av Kerstins pedagogik från 1950- och 60-talen hade inte bleknat. En klass på Nordingråvallen hade ställt till det, klassen hade två lärare plus psykologhjälp. Lärarna vägrade fortsätta med klassen. Då vaknade läraren i Kerstin, hon lovade rektorn någon vecka. Efter tre veckor var det en helt ny klass! Kerstin fann klassen understimulerad och fick fortsätta höst- och vårtermin ut med "sina" 16 älskade barn. Nordingråskolan hade behov av invandrarlärare, efter utbildning vid Umeå universitet fortsatte Kerstin på lärarbanan till pensionen. Vi bodde kvar på vårt Häggbacken tills barn och barnbarn i Kalmar lockade. Men Kerstin blev sjuk och 2002 ställde läkare diagnosen alzheimer för Kerstin. Tio gyllene år togs från oss.
Kerstin var född 1931 i Rundvik i Nordmaling. Den 7 april 2013 togs hon bort från mig, barn, barnbarn och barnbarnsbarn jämte vänner. l stor sorg men förvissad om hennes arbete för många har betytt en god start i skolan jämväl bättre hälsa för många som fann den via Kerstins kunskap och erfarenheter lyser hennes minne.
Lennart Sandström

I en ålder av 94 år har Holger Blixt, Tuna, avlidit.

Holger Blixt växte upp i Sörvik utanför Oskarshamn tillsammans med en syster och föräldrarna Nancy och Oskar Blixt som brukade en gård. 1940 flyttade familjen till Björnhult där ett nytt arrende tog vid och sju år senare kom man till Lämmedal. 1954 gifte han sig med Maja, född Isaksson, från Nästebyn i Malghult, Kristdala och makarna övertog en släktgård i Odensvalehult i Tuna där man drev mjölkproduktion fram till 1983.
Under hela sin levnad arbetade Holger Blixt med kroppsarbete i skog och med jord. Med plikttrohet, ordning och reda tillhörde han den gamla stammen lantbrukare och hade mycket praktisk kunskap i sina händer som lärts från föregående generation.
Under många år tillhörde han Tuna LRF-avdelning och Tuna Centeravdelning.
Trots tungt kroppsarbete kunde han stanna upp vid ett "bra blomställe" och plocka en bukett liljekonvaljer eller blåklockor när dagens arbete på åker och äng var avslutat.
Även sedan hustrun avlidit 1988 bodde han kvar på gården och sörjde själv för sitt vedbehov och utförde enklare skogsarbete. Han hjälpte också andra med vedhantering och trädgårdsskötsel.
Holger hade ett gott minne om såväl gamla tider och göromål som platser och namn.
2004 flyttade han till en lägenhet vid Solgläntan i Tuna där han bodde fram till sin död.
Närmast sörjes Holger Blixt av dottern Ingegerd med familj i Mörlunda.
Ingegerd Pettersson

Kyrkoherden Ove Hegborn, Lund, har avlidit i en ålder av nästan 90 år. Närmast anhöriga är dottern Christina Hegborn-Franceschini, hennes make Italo Franceschini, barnbarnet Maria samt systern Margit Lindkvist, snart 105 år.

Ove Hegborn ingick äktenskap med Inga Lindh, Lund 1949 som avled 1996. Ove växte upp i Växjö som yngst i en skara av sex syskon. Studentexamen avlades vid Växjö Allmänna läroverk 1944 vilket följdes av teologiska studier i Lund där han avlade teologi kandidatexamen 1950.
Ove Hegborn prästvigdes i Växjö Domkyrka 1953 av biskop Elis Malmeström. Sin yrkesbana inledde han som läroverkslärare i Sandviken 1951–52. Därefter följde många verksamma år inom Svenska kyrkan, bland annat som pastorsadjunkt i Ryssby församling 1953 och i Högsby, Fågelfors, Järstorp och Jönköping. Efter arbete som kyrkoadjunkt, komminister och kyrkoherde i olika församlingar runt om i landet återvände han till Ryssby församling som kyrkoherde 1970–1975. Han avslutade sitt prästyrke som kyrkoherde i Stiby församling, Lunds stift 1980.
Ove var en kärleksfull person som alltid värnade om sina släktingar, vänner och de personer han träffade i sin yrkesroll. Han var en flitig skribent och utryckte sina åsikter i många artiklar i dagspress och tidskrifter.
När tiden så räckte till var fiske en stor hobby som han ägnade sig åt. Han hade ett mycket stort och brett idrottsintresse. Då han verkade som komminister i Torpa församling var han 1961 den drivande kraften och initiativtagare till att bilda en idrottsförening.
När dottern Christina valde att med sin familj flytta till Italien tyckte Ove och Inga Hegborn att också de kunde flytta dit. De fann sitt boende 1980 i ett vackert hus i norra Italien, nästan vid Gardasjöns strand. Under de följande 28 år han bodde i Italien var han ofta sysselsatt med att skriva artiklar, återuppta studier i teologi och att finnas till för familjen. Vid de besök som släkt och vänner gjorde i deras hem under Italientiden var det alltid med vänskap och glädje vi hälsades välkomna.
När Ove som änkeman återvände till Sverige var det till sin lärdomsstad Lund han ville flytta. Han var aktiv med olika intressen nästan ända fram till sin bortgång den 30 april.
För oss alla, släkt och vänner var han alltid en pålitlig, sakkunnig och förtrogen vän och kamrat. Han är saknad men lever kvar i våra minnen.
Göran Hegborn
brorsbarn